Ångest
Hela dagen har jag gått omkring och känt mig misslyckad, dålig och ensam. Hela dagen har jag förföljts av denna känslan. Gnagande i bakhuvudet. Kittlande i magen. Och när det sen började blev mörkt och lägenheten blev tyst, så greps jag av panik. Fick ont i magen, blev illamående och fick ångest. Det lilla hopp som fanns i mig förut försvann totalt. All stress kom över mig som en våg under en kraftig storm. Känslan av misslyckandet och ensamhet ökade. Växte sig stor, större, störst, giganstisk, enorm. Jag byttes ut mot ett tomrum, ett vakuum. Jag ångrade allt jag hade gjort, allt jag har tänkt göra. Helt plötsligt insåg jag att allting bara hade blivit fel. Jag hade gjort fel. Jag hade blivit fel.
Jag gjorde mitt bästa för att andas normalt, för att lugna ner mig. Jag försökte intala mig själv att allt blir bra till slut. Vad är väl en piss i Mississippi. Men ångesten lyssnade inte. Ångesten har tinnitus. Ångesten är döv.
Jag reste mig upp och gick runt. Tänkte att kanske försvinner det då. Kanske kan jag pressa tillbaka känslan då. Men ångesten är stark som stål. Ångesten är starkare än stål. Ångesten är starkast.
Ångest, ångest, ångest, ångest.
Panik, panik, panik, panik.
Min mobil vibrerade. Jag fick ett sms. Ett sms som räddade mig. Ett sms som faktiskt lyckades slå tillbaka ångesten, slå tillbaka paniken. Ett sms som innehöll precis de orden jag behövde. Orden som kunde få hoppet att sakta, försiktigt smyga sig fram. Fast bara lite. Men tillräckligt mycket för att göra allting lite lättare. Tillräckligt för att få mig att inse att världen inte kommer ta slut just nu. Tillräckligt för mig att inse att det nog kan bli rätt bra, och att även om det inte blir det så är det faktiskt en (eller kanske ett par stycken, egentligen) pissar i Mississippi.
Jag saknar inte skolan, inte ett dugg faktiskt. Men jag saknar mina vänner som är där. Mina vänner som förgyller min vardag, som får mig att glömma bort hur jobbigt det är, som får mig att skratta och le hela tiden trots att jag är utmattad och omkullkörd. Jag behöver er. Jag behöver er för att bota min ångest.
I bruise easily
Jag hade planerat att göra en massa saker nu på lovet. Jag borde målat klart i "hallen" och fixat allting där. Jag borde målat hurtsen och fixat allt med gardinerna. Jag borde läst mycket mer och sett till att vända rätt dygnet.
Men fortfarande ser allting likadant ut som innan, och inatt var jag klarvaken fram till klockan tre.
Men, det finns ju fortfarande tid kvar. Det är skönt att bara få slappna av också, så jag lär fortsätta göra det.
Och jag har ett blåmärke på mitt ben, men jag kan inte minnas när jag fick det. Jag har ett vagt minne av att jag sprang in i något hårt på jobbet häromdagen, men jag har för mig att det var andra benet jag slog då. konstigt värre. Positivt är dock att mina blåmärken från Roxanne-dansen börjar försvinna. haha.
Idag stack jag in en sväng på stan. Jag bokade tid för make up rådgivning på make up store. Jag bytte även ut tröjan som jag fick i julklapp av mamma. Ganska stolt över mig själv som gjorde det faktiskt, var nämligen tveksam till om jag gillade den eller inte. Tyckte jag gjorde en bra affär på det hela eftersom jag istället köpte fem par strumpor, två tröjor och fick 120 spänn över som "presentkort". Stack även till HM och köpte lite sminkprylar. Bland annat en makeup brush, sponge och en vit eyeliner. Yeppyepp.
Kolla gärna in filmen nedan. Fred Astaire är ju helt sjukt grym!
dream a little dream
Jag drömde att jag var i skolan och att jag hade ett jättekonstigt djur i mitt skåp. Djuret var ungefär lika stort som ett vildsvin och bestod i princip bara av muskler. Och den hade horn i pannan typ. Lite som en sån där bock.
Jag hade iallafall haft den i mitt skåp i skolan, gömd under en massa väskor, pappor och gymnastikpåsar. Jag var tillslut tvungen att släppa ut det där djuret eftersom jag var tvungen att tömma mitt skåp. Och tro mig, djuret var grymt förbannat på mig! Den typ stångade och knuffade mig hela tiden, och rädd som jag var försökte jag gömma mig bakom ett piano. Jag visste verkligen inte vad jag skulle ta mig till. Jag ville inte släppa ut den i det fria för då skulle den dö och jag klarade inte leva med det på mitt samvete. Samtidigt ville jag att den skulle dö, eller iallafall försvinna. Jag tror att jag tillslut bestämde mig för att låsa in den i mitt skåp igen och bara ignorera den. Hur jag lyckades få in den i skåpet är ett stort mysterium.
Drömde även att vi på idrottslektionen i skolan skulle öva på gehör, att höra alla de där ackorden som vi ska kunna till provet veckan efter lovet. Vi skulle springa på ett led och personen som sprang först i ledet skulle säga vilket ackord som spelades. Jag fick fel hela tiden! och vid sidan av spelplanen stod Djuret och stirrade på mig.
Det härligaste med drömmen var att vi fick nya scheman. och OJ vilket underbart schema det var. På torsdagar och fredagar gick jag bara i skolan två timmar typ, och hela schemat var fruktansvärt soft. (dock hade vi engelska lektioner som varade i ungefär fyra timmar, liiite jobbigt).
Vaknade och hade fortfarande ångest över vad jag skulle göra med Djuret. Kom på att allt var en dröm och blev lycklig eftersom jag då slapp problemet. Kort därpå kom jag på att drömmen om världens bästa schema inte heller var sann - jag har fortfarande samma schema som vår rektor säger är "det värsta schemat i världshistorien". Tack. Och om man ska leka lite drömtydare så är jag nog rätt stressad inför gehörsprovet. Jag borde verkligen öva, men jag vill inte. Jag kommer ändå inte klara det så det känns bara meningslöst....men nej, nu är det lov, plugg tar vi hand om efter nyår.
Drömde en annan mysko dröm häromkvällen också. Jag och några kompisar var på ICA Malmborgs, och vi var tvungna att flytta alla flaskor med dricka till ett speciellt frysrum. Och det var bråttom! Jävlar, säger jag bara, vad många flaskor det fanns på malmborgs! Det tog aldrig slut! Och golvet i affären blev jättehalt så vi åkte skridskor i affären. Det hela resulterade i att jag hela tiden föll omkull och slog mig och flaskorna. Håhåjaja.
Oj, vad denna dagen har varit meningslös. och alldeles underbar.
I can hear the bells
Har jobbat både igår och idag, vilket innebär massa pengar. (usch vad girig jag låter, jag tror inte att jag är det egentligen...jag hoppas inte det iallafall)
Jobbade det sena skiftet idag för första gången. Dagarna har mest bestått av disk, golvstädning, rengöring av diskmaskinerna, salladshackande och annat typ en massa annat av sådant som jag brukar göra. Skulle räkna prinskorvar också (räknade över 300 stycken, och äcklades ganska mycket. Jag gillar inte korv, och det luktat mindre gott). Sen skulle jag klippa dem så att de inte "satt ihop". Misstod då mitt finger för en prinskorv och klippte ett jack i fingret. (ja, så fina fingrar har jag). Det var i princip det mest spännande som har hänt.
Fick skjuts halvvägs hem av chefen idag, och lyckades med nöd och näppe (neppe? huh?) hinna med bussen som gick den sista biten. Jädrans tur att jag hann med den faktiskt, eftersom bussarna går så attans sällan nu över jul. Hade smått panik i bilen eftersom jag var stensäker på att jag skulle missa bussen - och precis när jag funderade över detta hörde jag vilken låt som spelades på radio; "Jag kommer inte heeeem ikvääll!". Nä, tänkte jag, det verkar inte som det.
På tal om låtar och musik och så, så har jag förälskat mig i en del låtar från "Hairspray - the musical". Älskar energin och glädjen i alla låtar. Det finns nog ingen bättre feel-good-låt än "You can't stop the beat". Åh, jag vill bara resa mig upp och dansa loss!
Kvällens räddare är YouTube. Jag har verkligen inte orkat göra någonting vettigt sedan jag kom hem från jobbet, och YouTube har varit ett extremt trevligt sällskap. Där finns så mycket bra (kanske en hel del skit också, men det jag ser är bra). Och jag är avundas Tyce Diorio (en dansare och koreograf som bland annat dansat med Janet Jackson och koreograferat till "So you think you can dance"). Åh! Han har så mycket som jag vill ha - fantastisk dansteknik och enorm utstrålning och självförtroende. Och snyggt hår.
Jag ska banne mig ta och lära mig dansa.
Och jag ska kolla in en massa bra dansfilmer. Speciellt sånna gamla med typ Bob Fosse och så.
Och jag ska gå på musikaler. Och jag ska gå på Broadway. Och jag ska drömma mig bort.
Nu ska jag nog ta och sova.
Jag ber om ursäkt till er som råkar läsa det här, för det här var bara tråkigt. Men hey, jag är nybörjare! Jag ska försöka bättra mig. Kika in lite Tyce Diorio istället!
Adios amigos
(förresten, visst är det italienska, eller är det spanska? Jag kom iallafall att tänka på Lady & Lufsen klippet från Kalle Ankas julafton. Jag älskar det klippet, det är helt klart bäst. De italienska kockarna klår alla! <3 "Jag ska giva dig på moppo!" )
<3
and we can play on streets and squares
We can play the vio-vio-violin
We can play the cello and flute
And we can dance the umpfarellalla umpfarellalla..."
Have yourself a merry little christmas...
Jag vaknade imorse, förvånansvärt pigg, av att mamma startade en julskiva ute i köket. Jag kunde plötsligt känna hur julkänslan vaknade till liv, som ett litet pirr i magen. Och när jag hörde mammas lite för orena vissel-stämma kunde jag inte låta bli att skratta. Jag insåg då att julafton skulle bli en bra dag (trots att jag försovit mig och missat min morgonpromenad).
Gästerna kom vid tolv och det traditionsenliga firandet startade. Mat, Kalle Anka, julklappsutdelning, mat och lek med julklapparna.
Och finfina julklappar fick jag, TACK! Bäst var nog Kvarteret skatan, hela säsong två och tre. <3
Förhoppningvis blev folk nöjda med vad de fick av mig. Mamma och pappa verkade iallafall gilla att de fick "När Findus var liten och försvann".
Dagens roligaste kommentar är nog från mamma när hon pratade om pappas långa, smala ben:
"Ja, han ser ju för rolig ut"
Daniel och Jacob ska spela på midnattsmässan i kyrkan som ligger tvärs över gatan. Även mina kusiner och min fabror ska vara med där. Jag ska inte dit, måste sova. Jag ska upp och jobba imorgon. Lyckligtvis ställer mamma upp och kör mig till jobbet imorgon bitti. Annars hade jag fått ta busen 00:05 inatt, och sen vänta till klockan 09:00 för att börja jobba. Jag känner mig inte riktigt pepp på det. Men att jobba ska bli kul, jag tycker om att jobba där. Avslappnande på något vis, trots att man håller igång hela tiden. Och pengar sitter aldrig fel. Speciellt inte när man ska till Stockholm :)
Oh, but if I had the stars from the darkest nightor the diamonds from the deepest ocean
I'd forsake them all for your sweet kiss
for that's all I'm wishing to be ownin'
Bob Dylan <3
We'll call it christmas when the adverts begin
Dan före dan
Dagen innan julafton.
Jag har nog alltid tyckt bättre om lillejulafton än själva julafton.
Julafton innebär för mycket krav - för mycket krav på att man ska vara glad, tacksam, lycklig och allt annat som hör julen till.
På lillejulafton är det bara familjen. En lugn och skön kväll, där man äter gott och i lugn och ro njuter av varandras sällskap. Inga måsten, inga tvång. Bara naturligt. Glada leende, trots att det driver mig till vansinne att skriva julrim på paketen.
Att bara klä granen - kasta tomtar, glitter och änglar över hela granen, som dessutom alltid är sne och ful.
Och alldeles för många, skavda röda kulor ska där dessutom vara.
Och runt om i huset ska det finnas tomtar. Läskiga små tomtar med läskiga ögon. De skrämmer mig, men de ska vara där, det är ju tradition.
Och att baka pepparkakor. Ingen i min familj tycker egentligen om pepparkakor, särskilt inte hembakade. Men det ska ändå bakas. Och man måste provsmaka degen, man måste provsmaka väldigt mycket. Och efteråt ska man kvida över illamående, magont och att alla pepparkakorna blev brända. Det är så det ska vara.
Hela familjen ska samlas och göra saker bara för att så ska det vara, så har det alltid varit. Man ska inte ändra på traditionerna.
Men i år stämmer ingenting.
Julgranen är visseligen sne, men där finns inte ens en gnutta glitter.
Ingen julmusik har spelats överhuvudtaget, inte i vårt hus. Jag brukar inte gilla julmusik, men åtminstone på lillejulafton bör man lyssna på det.
Pepparkaksbaket fick jag sköta själv. Ingen annan ville. Jag satt där och kavlade degen och kände det som om allt mitt hopp försvunnit. För pepparkaksbaket brukar vara den stund då jag får julkänsla, då jag känner glädjen komma krypande till mig. Men idag kände jag mig bara ensam, och tom.
Och middagen var inte som den brukade, den mysiga lillejulaftonsmiddagen då man provsmakar julskinkan, rödkålen och köttbullarna. Myskänslan var som försvunnen och jag har redan tröttnat på julskinkan.
Jag avskyr att julen har tappat all sin magi.
Jag avskyr att allt handlar om julklappar, julkort och stress.
Jag tvivlar starkt på att alla vykort man får är skickade med kärlek. Jag slår vad om att de flesta skickar julkort bara för att "det ska så vara", inte för att man verkligen önskar personen man skickar kortet till "en god jul".
"God Jul" har bara blivit en tråkig grej, en tråkig hälsning som man tvunget ska säga i december. Menar man det verkligen? Jag är inte så säker på att jag verkligen menar "god jul" till alla jag säger det. Eller det är ju självklart att jag vill att alla ska ha en god jul, att alla ska få ha det bra. Men samtidigt känner jag att jag skulle vilja önska vissa speciella personer, sådana som står mig väldigt nära, en ännu "godare" jul. Men hur ska man formulera det? Orden har tappat sin magi! "God Jul" står skrivet överallt - i affärerna och på alla skyltarna i stan. Men om jag verkligen, verkligen vill säga till någon att jag önskar dem en riktigt god jul, och jag inte vill få det att låta som en klyscha, hur ska jag då säga?
Jag vet inte vad det är som fattas.
Jag vet inte vad det är för fel på mig.
Jag tror jag behöver lära mig slappna av, bara släppa skolan och stressen nu.
Jag ska nog ta och sova, drömma fina drömmar om julen och vakna med ett leende på läpparna och full av julkänsla. Imorgon blir en bra dag, imorgon ska bli en bra dag.
Om sisådär 25 minuter är det julafton. Håll i hatten vänner små! Ha en underbar dag, och njut! GOD JUL!
